Direktlänk till inlägg 6 april 2016
Ett fängelse
Nu ligger man återigen här. Fast i min säng på grund av smärtan. Smärtan som gör mig till en fånge. Oförmögen att röra mig utan att nästan gråta av smärta. Fast i en lägenhet som dagar som den här mer känns som ett fängelse.
För er som inte vet, jag har en sjukdom, en sjukdom som är obotlig, en sjukdom som bara kommer bli värre och värre med åren. Jag har en sjukdom som heter Ehler Danlos Syndrom Hypermobilitets Syndrom. Sjukt långt namn... Jag vet. Den kan förkortas EDS HMS.
Det är en bindvävssjukdom som gör att kroppen inte tillverkar kollagen som den ska. Kollagen är kort sagt det som håller ihop ens leder. På grund av att min kropp inte tillverkar detta som den ska så är mina leder instabila, de hoppar lätt ur led och jag har dessutom kronisk smärta. Smärtan är alltså konstant.
Denna sjukdom gör även att jag inte kommer kunna skaffa bioligiska barn. Det är för stora risker. Blödningar, för tidig födsel och missfall är några av de risker som finns. Det är dessutom 50% chans att barnet får samma sjukdom. Visst, man kan adoptera, men det gör ändå ont att veta att jag inte kommer kunna skaffa biologiska barn.
Vissa dagar ligger smärtan på en ”lugn” nivå. Jag kan de dagarna bara ha lite ont, men kan ändå, för en kort stund, glömma att jag är sjuk. Jag kan få känna mig som en normal 21 åring. Men vissa dagar, som denna... Då inser jag att jag är sjuk. Min kropp gör så pass ont att jag blir en fånge i mitt hem. En fånge i min kropp.
Jag vill vara frisk och kunna leva så som en vanlig 21 åring gör. Gå ut på krogen med vänner, gå på promenader i solen och dansa... Men ju mer tiden går så har möjligheten till att kunna göra dessa saker minskat. Ska jag gå ut på en nattklubb med vänner en kväll, då kan jag inte ha planerat att göra något dagen efter, för då ligger jag oftast i sängen med sån smärta att jag knappt kan gå upp för att gå de tre meterna till toaletten.
Jag är trött på att vara sjuk. Jag är arg över att jag har denna sjukdom. Jag önskar verkligen inte ens min värsta fiende detta helvete. För ett helvete är precis vad det är. Jag är dessutom rädd. Så sjukt rädd över att den ska utvecklas och bli ännu värre än vad den är. Rädd att jag, precis som andra med denna sjukdom, en dag inte ens ska kunna gå...
Jag vill inte bli mer sjuk och förlora ännu en bit av mig själv. Jag har redan förlorat en stor del av mig själv då jag fick ge upp dansen. Jag älskade att dansa, älskade balett. Men nu kan jag inte göra det. Vissa dagar försöker jag, envist gör jag ett par danssteg, en plié, en piruett. Men kroppen knakar, brakar och tillslut ger den upp. Kvar blir jag. Liggandes i sängen med en sån jävla ilska och sorg i mitt hjärta.
Jag är sjuk. Jag kommer inte bli bättre. Men det känns som att det är få människor som förstår detta. Att det blir inte bättre. Jag kommer inte må bättre ikväll, imorgon eller nästa vecka. Då jag säger att jag är sängliggande betyder inte det att jag ligger invirad i en mysig filt, äter mysfrukost med tända ljus och ser på film. Det betyder att jag är fast i ett osynligt fängelse. Det betyder att jag ser solen lysa utanför och känner sorg och ilska över att inte kunna vara där ute.
Jag kommer alltid vara sjuk och vetskapen om detta gör så ont. Men jag försöker kämpa på. Jag pluggar 100% på högskola, blickar framåt. Men vissa dagar vet jag ärligt talat inte varför jag försöker tro att jag kan vara en normal 21 åring. Vissa dagar känns verkligen allt som har med framtiden att göra så värdeöst och skrämmande.
Hej hej!Har idag haft en väldigt bra dag, chockerande nog.Så jag passade på att ta en riktigt lång promenad i Boulognern (stavning?)
Var väldigt skönt att komma ut och träna lite, det händer allt för sällan numera.
Hoppas på att jag kan göra samm...
Detta är en otroligt viktig video alla måse se!!Lisette Alfredsson står stark framför kameran och sprider det viktigaste budskapet någonsin.MIN KROPP ÄR INTE DIN KROPP.MIN KROPP ÄR MIN. ...
Well sen mitt senaste inlägg har mycket hänt.Men jag tänker inte skriva om det här för jag tycker inte att alla måste veta.Det som hänt är inom familjen och det är bara de som behöver veta.
Nu till det jag tänkte skriva om i detta inlägget.Jag ...
Wazzup?!Nej.. Sluta.. Det var typ kul på 90-talet. Inte nu..
Vad händer i livet?Ja, med tanke på att uppdateringen här suger så kan ni ju förstå att det inte händer mycket i mitt liv just nu.Jag har sommarlov, vilket jag redan sagt, men ia...
Som rubriken lyder. Jag rakade av mig mitt hår."Vafan säger du?!" Tänker ni nu.Japp! Jag har inget hår! VARFÖR?Anledningen till att jag valde att raka av mig håret var för att det var så sjukt slitet. Jag skojar inte. Det ramlade liksom av tuss...